Älskade Hanna!

Igår kväll bröt Hanna ihop.

Jag var ute i köket och pratade i telefon och hon kollade på tv. Jag hade suttit där i 10 minuter när jag plödsligt hör hur Hanna gråter. Jag rusar inte till henne och ser att tårarna bara stömmar ner för kinderna. Hon springer fram och kastar sig i famnen på mig och nästan slår mig.

Jag fick ett fast grepp och kramar henne riktigt hårt och frågar vad som har hänt. Varför hon är så hysteriskt ledsen. Hon skriker mig rakt upp i huvet att jag aldrig får lämna henne.

Jag fattade inte vad hon pratade om. Lämna henne?!! jag har aldrig lämnat henne.

Efter en bra stund lugnade hon ner sig och jag gick ut i köket och gjorde några mackor och oboy till oss. Vi satte oss ner och började prata om varför hon trodde jag skulle lämna henne.

Mitt älskade barn trodde på fullaste allvar att jag kommer glömma bort henne nu när hon går i skola och att hon aldrig kommer få se mig igen. Jag frågade varför hon trodde det så svarade hon med en tår i ögat att nu när hon har blivit så stor så behöver jag inte bry mig så mycket om henne längre. Jag förklarade mycket noga att så inte var fallet. Jag har aldrig glömt henne eller kommit försent för att hämta henne och så kommer det alltid att vara.
Nu vill Hanna inte längre gå i skola för hon är rädd att barnen inte ska tycka om henne och inte vilja leka med henne. Hon kommer få vara ensam hela tiden och bara titta på när dom andra barnen leker. Lilla pyret så mycket hon är rädd för nu förtiden.

Hela natten har hon haft mardrömmar och pratat i sömne och att jag itne kommer och att jag har glömt henne.
Hoppas bara att allt ändras när hon väl börjar på måndag.