fundersam

Jag har suttit inne på facebook och kollat runt lite på olika människor som man gick i skola med.

Då funderade jag lite på hur det verkligen va i skolan och vem som umgicks med vem osv.
Vissa va omtyckta av alla och var vän med hela skolan medans andra var hatade av hela skola.
Jag tillhörde kategorin hatade av hela skolan, okej kanske inte hela skolan men jag var inte omtyckt direkt. Varför jag inte var det har jag fan ingen aning om.
Jag gjorde inget som inte andra gjorde. Jaja, så var det bara.

När jag nu har suttit och läst på facebook så ser jag att de personerna som var älskade av alla fortfarande är det fast som inte har träffats på hur många år som helst.
Lever alla kvar med samma bild av folk som man hade när man gick i skolan?

Nog var jag älskade fast folk älskade att hata mig.
Är jag samma person som jag var i grundskolan?!
Har folk samma bild av mig nu som då.
Okej jag är inte folks absoluta favorit, varför vet jag inte men så är det.

Nu har jag även funderat på varför folk inte tycker om mig och helt ärligt kan jag inte komma på varför.

Okej en kort beskrivning av mig.
Kan vara brutalt ärlig, envis, självständig, okej jag uppfattas oftast som sur.
Fast det är jag inte. Sur alltså.

Jag har ingen aning vad folk tycker och tänker om mig, och oftast så bryr jag mig inte iheller. Alla har rätt till sin egna åsikt.

Jag vet att folk uppfattar mig som skrämande och farlig, men snälla, jag är inte mer farlig än en gräddbulle.

Jag har inte många vänner längre men dom som jag har betyder världen för mig.

Sofie: min älskade fis. Du är en pelar när knäna viker. Du är så fruktansvärt fin människa. Du är som min syster yster. Jag hade kunnat gå igenom eld för dig. Du är så stark och jag beundrar dig SÅ mycket. Riktigt avundsjuk på din styrka.
Du är min själ min fina, underbara vän.

Helena: Vi har gått igenom mycket tillsammans. När du har varit svag har jag varit stark. Du betyder mycket för mig. Du har hjälpt mig när jag inte hade någonstans att vända mig och för det är jag evigt tacksam.
Älskar dig!!

Zandra: Ja du vad ska man säga om dig??!!
Nä bara skoja. Du är så fin. Du är så söt som sitter och annalyserar mina inlägg och försöker förstå smärtan. Fina människa. En stor nallebjörn är vad du är. Ett hjärta av guld. Tyvärr känner jag dig inte lika bra som Sofie men vill gärna lära känna dig mer. Jag älskar dig för du är den människa du är. En känslig fin själ.

Ja där finns väl fler vänner men orkar inte skriva om dom eller till dom eftersom dom inte har samma betydelse för mig. Men jag älskar er också.

Nu kallar sängen på mig så jag får väl ge me och lägga mig.

Som gott världen vart du än är.....

Varför ger jag bara inte upp?!

Jag måste vara en sorts martyr av något slag. Varför måste jag bara tortera mig själv på detta sätt?
Jag kämpar så jävla mycket för att vi alla ska ha det bra här hemma och vart leder det??
Jo alltid leder det till att JAG mår dåligt.
Varför kan jag bara inte inse att det kommer aldrig funka mellan oss?
Vi är helt för olika människor. Jag är.... helt ärligt vet jag inte längre vad jag är men något jag är säker på är att jag inte är som han vill att jag ska vara.
Ingen mer än mina barn kan ändra mig som person men ibland undrar jag verkligen vad jag är för filur. Någonstans på vägen har jag förlorat kontakten och vetskapen med mig själv.
Jag vet inte vad jag har blivit eller vart det ska sluta.
Jag vet att jag är för snäll och att jag har allt för mycket tålamod med saker och ting men det är nog en del av den tortyr jag håller på med.
Förr var jag aldrig så här. Jag visste vad jag ville och fick det (nä jag fick inget gratis, jag har alltid kämpat med att få som jag vill) Jag kastade bort folk ur mitt liv om dom gjorde mig illa utan problem.
Visst har jag trillat av hästen tidigare men jag har alltid rest mig upp och borstat bort skiten från knäna och sen var det bra.
Nu vill jag inte resa mig längre. Jag vill inte vara stark eller ordna upp något. Jag vill bara avsluta och gå vidare, men FAN vad det ska vara svårt då.

Nu sitter där säkert någon som vet vem jag är och snokar i min blogg som tänker att det är konstigt att jag kan vara mänsklig för det har jag aldrig varit.

Jo jag har alltid varit mänsklig men inte visat det. För är man mänsklig så är man sårbar och jag har kanske inte velat visa den sidan att jag faktiskt blir sårad och kan bli ledsen. Jag kanske inte bara kan vara arg eller stöddig.
Har ni någongång tänkt på att det kanske är en fasad som har varit jävligt bra att ha just pga sånna människor som sitter och snokar inte ska komma åt mig.

Jag är inte superman som kan axla hela världen på sina starka armar.

Nu vill jag bara ge upp och lägga mig och sova. Jag vill inte ha med folk att göra på ett bra tag för det tar för mycket energi från mig.

Fan vad jag saknar min gammelmorfar och mormor som alltid har varit mina stöttepelare genom livet. Jag vill itne stå på egna ben just nu och klara mig själv. Jag vill bli liten och kurra ihop mig hos någon som bara klappar mig på huvet och lovar dyrt och heligt att allt ska bli bra.

Varför var jag tvungen att sätta mig i skiten när jag var yngre för??!!
Som det kan påverka ens framtid men va fan visste man då??!!
Allt gick bara ut på att festa och ha kul. Varför skulle man ta ett ansvar för??!!

Jag orkar inte mer nu.....