Älskade Hanna!

Igår kväll bröt Hanna ihop.

Jag var ute i köket och pratade i telefon och hon kollade på tv. Jag hade suttit där i 10 minuter när jag plödsligt hör hur Hanna gråter. Jag rusar inte till henne och ser att tårarna bara stömmar ner för kinderna. Hon springer fram och kastar sig i famnen på mig och nästan slår mig.

Jag fick ett fast grepp och kramar henne riktigt hårt och frågar vad som har hänt. Varför hon är så hysteriskt ledsen. Hon skriker mig rakt upp i huvet att jag aldrig får lämna henne.

Jag fattade inte vad hon pratade om. Lämna henne?!! jag har aldrig lämnat henne.

Efter en bra stund lugnade hon ner sig och jag gick ut i köket och gjorde några mackor och oboy till oss. Vi satte oss ner och började prata om varför hon trodde jag skulle lämna henne.

Mitt älskade barn trodde på fullaste allvar att jag kommer glömma bort henne nu när hon går i skola och att hon aldrig kommer få se mig igen. Jag frågade varför hon trodde det så svarade hon med en tår i ögat att nu när hon har blivit så stor så behöver jag inte bry mig så mycket om henne längre. Jag förklarade mycket noga att så inte var fallet. Jag har aldrig glömt henne eller kommit försent för att hämta henne och så kommer det alltid att vara.
Nu vill Hanna inte längre gå i skola för hon är rädd att barnen inte ska tycka om henne och inte vilja leka med henne. Hon kommer få vara ensam hela tiden och bara titta på när dom andra barnen leker. Lilla pyret så mycket hon är rädd för nu förtiden.

Hela natten har hon haft mardrömmar och pratat i sömne och att jag itne kommer och att jag har glömt henne.
Hoppas bara att allt ändras när hon väl börjar på måndag.

jag är tom utan er..

Jag har börjat grubbla mycket den senaste tiden. Funderar mycket på mitt liv, vad jag har eller inte har osv.

Mycket grubblande har det blivit iallafall. Jag har till och med börjat bli irriterad när någon stör mig i mitt grubblande. Måste nog snart söka hjälp för det haha...

När jag vaknar på morgonen av klockan kan jag knappt vänta med att gå med ungarna till dagis så jag kan få en lugn stund. Bara få sitta för mig själv, ingen som skriker eller klättrar på mig eller någon jag måste säga till hela tiden. Utan jag kan bara få sitta tyst i min lilla värld och grubbla.

Idag när jag lämnade barnen så blev Elli jätte ledsen och skrek efter mig och för en gångs skull gjorde det faktiskt ont i hjärtat. Annars brukar jag skaka av mig det när jag går för jag vet ju att hon har roligt sen. Men idag gjorde det ont.

När jag väl kom hem så började jag tänka efter lite hur mitt liv var innan jag fick barn.

Då var det alltid lugnt och skönt och jag kunde få sova till 11 om jag bara ville.

Nu går jag upp tidigt, ger ungarna frukost och sen är det igång med alla tillsägningar och bråk. Idag när jag satt här i min soffa kände jag verkligen hur lycklig jag är. Jag har 2 vackra och friska barn som älskar mig över allt annat och fyller mitt hjärta med glädje och värme. Vilken ära det är att få ha barn i sin närhet.

Jag kommer verkligen göra allt för mina barn.

Det är dom jag vill ge hela världen till och lösa alla deras problem men jag kan inte. Dom måste få ha sin egna värld och måste lösa sina egna problem. Jag kommer att ha det svårt att låta bli att försöka lösa allt till dom.

Mina vackra fina barn. Egna individer som man ska lära en bra grund för att dom sedan ska bygga vidare på. Bli vuxna, få egna barn förhoppningsvis,

bilda sina egna familjer.

På måndag börjar Hanna nollan. Stora tjejen nu som börjar skolan. Hon börjar bli nervös och känner sig rädd. Goa barn.

vissa människor lämnar spår..

Jag har suttit och funderat rätt mycket på mitt liv och hur folk har lämnat spår i det och hur det har utvecklats som det har gjort.

Jag har verkligen försökt analysera vad olika människor har bidragit med att jag är som jag är.



Jag tror verkligen på att varje förhållande man har haft så har man lärt sig något eller man har lärt den andra parten något. Det finns alltså en mening med att man är tillsammans med någon.

Hur vet man du hur man ska välja sin partner?!



Ja en fråga som jag inte har en aning om men något gör ju så vi får känslor för just den personen



Jag har haft en massa meningslösa förhållande som jag inte ens tänker på utan man har mer eller mindre glömt bort att personen har existerat.



Sen finns det dom som är speciella som har stannat i ens hjärta oavsett hur lång tid man har träffats.



Mitt första riktiga förhållande varade i 3 år. Jag var 16 år när vi träffades och han var 4 år äldre än mig. Han var en sjuk människa. Försökte styra omgivningen men järnhand. Ibörjan tyckte jag detta var spännande och på något sjukt sätt såg jag upp till hans beteende. Han ljög för mig, var otrogen, stal från mig, slog mig men ändå tog jag alltid tillbaka honom. Han var MIN.

Vissa gånger var jag så rädd för honom. Så rädd att han skulle göra mig illa men samtidigt så rädd för att han skulle lämna mig. Innan jag träffade honom hade jag många vänner men han gjorde så jag inte hade några vänner kvar. Jag stod ensam och efter 2½år började jag vakna. Sakta men säkert började jag stå upp för mig själv. Mitt liv skulle jag bara få tillbaka. Kosta vad det kosta vill. Det var inte något som han ville kännas vid och försökte med allt för att trycka ner mig igen. Nya slag utdelades, psykisk misshandel, hot, mm. Denna gången tog jag inte det mer. Med ett blodigt ansikte fick jag tag på en yxa och stormade mot honom men ett enda mål och det var att döda honom. Antingen skulle han döda mig eller tvärtom och jag var inte den som skulle dö först utan en fight. Runt hela jävla Kirseberg jagade jag honom med denna jävla yxa. Tur var så fick jag inte tag på honom.

Det gick ett tag och han kontaktade mig igen. Vi träffades men nu hade något dött. Jag föll inte mer för honom. Jag var fri. En morgon, klockan var inte ens 7 ringde han till mig. Jag var inte hemma utan hade sovit hos en vän. Jag svarade och han ville ha mina nycklar till min lägenhet. Varför vet jag inte men han fick inte dom och jag tänkte inte komma hem. Han började genast bråka med mig och jag la på luren. Samma stund när jag la på visste jag att nu är allt slut. Jag kommer aldrig mer behöva se honom. Han kom inte åt mig mer. Jag var helt fri. Den lättnaden kommer jag aldrig glömma.



Hur har då den här personen påverkat mitt liv?!

Jo, aldrig ska jag acceptera att någon gör mig illa på detta sätt. Jag är värd mer än så. Sitter verkligen med tårarna i ögonen när jag tänker tillbaka på dessa år. Hur dåligt jag mådde och hur illa han gjorde mig och jag bara tillät det hända. Jag kunde ha dödats av honom.



Nästa förhållande jag hade var med min granne.

Från första stund vi satt i samma rum kände jag en sån trygghet som jag aldrig har upplevt inte ens med min egna familj.

Jag var i en annan värld. Ingen har fått mig att må så bra av bara sin närvaro. Allt jag ville var att han skulle hålla om mig, vilket han också gjorde. Jag satt alltid och lutade mig på honom med ryggen mot han bröst och varje gång somnade jag. Han var så fin, så ärlig. Varför det tog slut vet jag inte. Han gjorde slut men kunde aldrig ge mig ett svar. Ett par dagar efter att han dumpat mig ringde han på min dörr. Jag öppnade och han ville prata. Vi satt i min soffa och jag ville inte titta honom i ögonen för då hade jag börjat gråta. Han berättade att han hade träffat en tjej och han ville så gärna leva förevigt med henne. Hon var den bästa människa han hade träffat. Hon var vacker, ärlig och helt fantastisk. Det han var ledsen för var att dom hade träffats vid helt fel tidspunkt i hans liv, han kunde inte vara med henne bara därför. Jag höll på att dö. Det gjorde så ont när han berättade att han träffat någon annan. Tillslut reste jag mig upp och började skrika på honom och känner hur tårarna bara rinner längst kinderna. Jag skriker att han är en jävla idiot som inte ens kan ta hänsyn till hur jag känner. Då reser han sig upp och tar tag i mig och bara kramar mig hårt. Jag fick ingen luft. Han viskar i mitt öra att det var jag som var idioten som inte fatta att det var mig han menade hela tiden. Efter den dagen träffades vi aldrig mer på 2 år. När jag såg honom igen började mina knä skaka. Det pirrade i magen och jag kände hur svag jag blev för honom. Vi pratade den kvällen och han frågade mig om min relation med min familj hade blivit. Han kom ihåg vad jag hade berättat för honom. Han kom ihåg mitt liv. Antingen har han bra minne eller så har han verkligen lyssnat och intresserat sig för mig och kanske finns jag i hans hjärta med.



Han är min själsfrämde. Jag kommer aldrig glömma honom. En del av mitt hjärta kommer alltid älska honom. Hade jag träffat honom nu hade jag aldrig kunnat säga nej.





Efter honom kom Mr J.
Jag och Mr J hade fast en katt och råtta lek i över ett halvår innan vi blev tillsamman. Alla hade sagt till mig att jag inte skulle bråka med honom för han är psykopat och kan mycket väl smälla till en om det inte passade. Vad hände när vi träffades för första gången?!!
Jo vi flög ihop. Det enda jag tänkte om honom då var vilken jävla idiot han var.
När vi hade träffats ett par gånger och börjat festa ihop och hamnade alltid på Etagé varje måndag så började vi komma mer och mer överens. Vi hade det riktigt roligt tillsamman. Tiden gick och vi blev KK.
Tiden gick och känslor började komma fram. Tillslut blev vi tillsammans. Han flyttade in hos mig och sambo livet började på allvar.
Han var en stor idiot mot många och folk var rädda för honom men aldrig jag. Vi bråkade så det stod härliga till ett par gånger men aldrig att jag var rädd för han.

Jag var lycklig. Kände mig älskad.
Jaghar alltid älskat snön. En kväll hade Mr J varit ute och kom hem sent på natten. Jag sov när han kom och så väckte han mig och bad mig gå ut på balkongen och titta ut. När jag gjorde det så blev jag så glad över att det snöa. Mr J kom och kramade mig och bad mig titta ner på gatan. Där hade han skrivit stort i snön att han älskade mig. Jag blev så rörd av att HAN hade gjort det.
Ibland när han kom från sin träning och jag lagade mat kunde han mycket väl bara krama om mig bakifrån och berätta hur lycklig han var med mig.

Tiden gick och han var otrogen. Jag hade känt det på mig länge innan han erkände det för mig. Det hade gått 3 veckor som jag hade det på känn. Jag kunde inte somna bredvid honom utan la mig i soffan. Tillslut kom det fram. Han var sjuk och låg i sängen. Jag satt i soffan och skrek över hela lägenheten för jag ville inte se honom i ögonen för jag visste vad han skulle svara.
Min misstanke var bekräftad. Jag gjorde slut och han flyttade ut. Så dåligt jag mådde har jag aldrig mått innan. Jag var knäckt. Mycket hände efter det men inget som är värt att skriva om.
Det tog ett helt år innan jag var över honom.

Hur kan det vara att vissa människor lämnar så kraftiga spår i ens liv?
Är det meningen att vi alltid ska ha en bit i ens hjärta som är tillägnat ens ex?

Hur vet man egentligen vem som är ens utvalda?
Om man skaffar barn med någon är det då han man ska leva resten av ens liv med eller kan det vara så att man kan ha en annan själsfrämde?

Om man nu har ett förhållande med en men ändå tänker på ens ex och är faktiskt lite avundsjuk på deras flickvän har man då inte kommit över denna person?!

Hmm en del att fundera vidare på.
Kanske tar det ytterligare 4 dagar att skriva ner.