Jag älskar Hanna överallt annat, tro inget annat.
Just nu är hon inne i någon personlighetsförändring och jag gillar inte den person som hon håller på att bli.
Visst hon går i försoleklassen och känner sig jätte stor och redo för att axla hela världen. Det innebär inte att man kan behandla och säga vad man vill till folk.
Hannas klasskompisar kommer från väldigt rika familjer med fina hus, dyra bilar, märkeskläder till och med hembiträden. Sinnessjukt..
Iallafall, hennes kompisar skryter väldigt mycket om att dom har levis jeans och canada goose jacka mm.
Jag har aldrig varit en person som har brytt mig om märkeskläder, utan bara att man har hela rena kläder.
Hanna har börjat tjata om att hon ska ha goosejacka och vill ha en pradaparfym.
Skulle inte tro det!!!
Nu för tiden kan vi inte prata med varandra mer, hon skriker till mig och kastar saker efter mig.
Minst en gång om dagen får jag höra hur usel mamma jag är och hon önskar att hon hade en annan mamma och att hon hatar mig.
Det gör SÅÅÅ ont att få höra allt det hon skriker till mig.
Jag har till och med fått höra nu att det var mitt fel att lillebror dog.
Ja det kanske det var vem vet. Precis som om den tanken inte har slagit mig med.
Min snälla söta tjej är borta. Hon kanske har rätt många gånger. Jag är en usel mamma som inte har märkt hur hon har förändrats tidigare och fångat upp henne. Jag lägger mig många gånger med tårar i ögonen för att jag känner mig så maktlös.
Sen kommer Elli springande och säger samma sak som Hanna för hon ska vara lika tuff som sin syster. Det får ju en till att må bättre.NOT!
Jag önskar så mycket att min mormor fanns hos mig så jag hade kunnat prata med henne om allt. Saknaden är så påtaglig just nu.
Jag har på minneslunden och tände ljus för henne men det bara brast för mig. Jag grät så mycket att jag inte fick någon luft. Det kommer väl aldrig bli lättare.
Det har varit många gånger Hanna har sprungit in på sitt rum skrikande att hon hatar mig och smäller igen dörren men efter en stund när jag vill prata med henne så har hon somnat och jag får inte chansen att få säga hur mycket jag älskar henne innan hon somnar.
Jag vill verkligen inte vara mamma mer. Jag vill inte känna denna smärta. Det är verkligen som om någon sticker en kniv i mitt hjärta och snurrar runt.
Jag har ingen aning om hur jag ska bemöta henne eller vara för att få en balans.
Jag orkar inte mer, jag ger upp..
