mystid!

Det var längesen jag har fått sitta ner med Hanna i soffan och bara mysa för oss själva utan att någon stör. Igår somnade Elli fort och jag och Hanna passade därför på att ta fram täcke och kudde och bädda ner oss i soffan men massa godsaker.

Som jag har saknar att bara få tid till Hanna. Detta ska jag försöka göra om varje helg!!

snart jul!

Visst är julen en mysig tid bortsett från alla julklappar som ska handlas. Det är mindre mysigt för plånboken och allas ekonomi.

Varje år bestämmer jag mig för att börja handla alla julklappar redan i oktober för då slipper man stressen. Varje år skiter det sig och jag står där 2 dagar innan julafton och idiot handlar.

Jag är säker på att det är så för dom flesta, om inte så tummen upp för er.

Varje år har jag samma jävla problem, jag vet aldrig vad jag ska köpa till mina barn. Även om dom säger hela tiden vad dom önskar sig så vet jag aldrig vad jag ska handla.

Jag måste alltid tänka efter om presenterna kommer att andvändas mer än 2 dagar innan dom tröttnat på dom.

Jag vet jag kanske inte ska tänka så mycket på det utan bara köpa det dom vill ha och göra mitt liv lättare men varför ska man inte krångla till det lite extra när man står där i julstressen??!!

Detta året är ju då inte olikt alla andra. Jag har fortfarande inte fått tummarna ur röven och kommit på vad jag ska köpa till alla. Jag tror jag fungerar bäst under press.

Tillbaka till det mysiga med jul.

Visst är det bara helt underbart att sitta och titta på all snö som så fint dalar ner från himlen medans man har mysig belysning och bara njuter av alla pepparkakor, julmust och glögg.

Detta året har jag bestämt att vi ska göra vars en egen julkula och hänga i granen. Sen ska vi måla krukor och plantera sådana där fina blommor( som jag aldrig kommer på vad dom heter men liknar en snopp med kondom på som är knottrig) haha jag är störd haha.. Tur att jag själv kan skratta åt det.

Men en riktig pysslig och mysig jul ska vi ha här hemma med massa skön julmusik (räknas Björn Rosenström till julmusik).

Iallafall bjuder på ett litet foto av min älskade lilla Elli som inte är så liten mer.

usch vad allt går fort

Tiden bara springer iväg. Barnen blir större och jag blir äldre.
Snart är det ett nytt år med nya utmaningar och nya mål.
Usch jag vill inte bli äldre. Nu kan jag stanna på 30 år och bara njuta av mitt liv, vilket jag också gör.

Jag har underbara vänner och alltid finns där för mig när jag snubblar på livetslina. En underbar familj men knasiga barn, and i just love it.

Människor som inte behövs i mitt liv är borta. Ganska skönt faktiskt.

Hanna har precis varit på hälsokontroll på skolan. Resultatet av det var väl inte direkt glädjande. Hon ligger långt under kurvan för längden och lite över kurvan för vikten. Hon är inte tjock men väger 2 kg för mycket. Hörslen är kass. Hon hörde långt ifrån alla pip så det ska bli en ny kontroll nästa termin.
Blir så ledsen för hennes skull. Hon är en tjock, döv dvärg Naww min lilla sessa.

Ska på utvecklingssamtal om Elli på måndag där dom även ska ta upp att hon slåss mycket och blir väldigt aggressiv när hon blir arg vilket hon blir ofta.
Jag har alltid sett detta som normalt eftersom hon bara är 2½år och inte kan uttrycka sig i prat alla gånger och blir frustrerad när ingen förstår. Tydligen är detta fel. Med andra ord är det fel på mina barn. Så känns det just nu.
Fel eller inte fel men det är mina barn som jag älskar mest i hela världen.

Blir så trött..

jag ger upp.........

Jag älskar Hanna överallt annat, tro inget annat.
Just nu är hon inne i någon personlighetsförändring och jag gillar inte den person som hon håller på att bli.
Visst hon går i försoleklassen och känner sig jätte stor och redo för att axla hela världen. Det innebär inte att man kan behandla och säga vad man vill till folk.
Hannas klasskompisar kommer från väldigt rika familjer med fina hus, dyra bilar, märkeskläder till och med hembiträden. Sinnessjukt..
Iallafall, hennes kompisar skryter väldigt mycket om att dom har levis jeans och canada goose jacka mm.
Jag har aldrig varit en person som har brytt mig om märkeskläder, utan bara att man har hela rena kläder.
Hanna har börjat tjata om att hon ska ha goosejacka och vill ha en pradaparfym.
Skulle inte tro det!!!

Nu för tiden kan vi inte prata med varandra mer, hon skriker till mig och kastar saker efter mig.
Minst en gång om dagen får jag höra hur usel mamma jag är och hon önskar att hon hade en annan mamma och att hon hatar mig.

Det gör SÅÅÅ ont att få höra allt det hon skriker till mig.
Jag har till och med fått höra nu att det var mitt fel att lillebror dog.
Ja det kanske det var vem vet. Precis som om den tanken inte har slagit mig med.
Min snälla söta tjej är borta. Hon kanske har rätt många gånger. Jag är en usel mamma som inte har märkt hur hon har förändrats tidigare och fångat upp henne. Jag lägger mig många gånger med tårar i ögonen för att jag känner mig så maktlös.
Sen kommer Elli springande och säger samma sak som Hanna för hon ska vara lika tuff som sin syster. Det får ju en till att må bättre.NOT!

Jag önskar så mycket att min mormor fanns hos mig så jag hade kunnat prata med henne om allt. Saknaden är så påtaglig just nu.
Jag har på minneslunden och tände ljus för henne men det bara brast för mig. Jag grät så mycket att jag inte fick någon luft. Det kommer väl aldrig bli lättare.


Det har varit många gånger Hanna har sprungit in på sitt rum skrikande att hon hatar mig och smäller igen dörren men efter en stund när jag vill prata med henne så har hon somnat och jag får inte chansen att få säga hur mycket jag älskar henne innan hon somnar.

Jag vill verkligen inte vara mamma mer. Jag vill inte känna denna smärta. Det är verkligen som om någon sticker en kniv i mitt hjärta och snurrar runt.

Jag har ingen aning om hur jag ska bemöta henne eller vara för att få en balans.

Jag orkar inte mer, jag ger upp..

Hmm...

Idag har Hanna en kompis med sig hem från skolan. Jätte kul för henne men mindre kul för mig.

När jag hämtar dom i skolan så blir dom jätte glada för att vi ska gå. Vi stannar till en stund på lekplatsen i parken så dom kan få leka av sig lite men när vi ska gå efter 40 minuter så säger Hannas kompis till Hanna att dom inte ska bry sig om vad jag säger utan fortsätta leka.
Ok, fel mamma att försöka sånt med!!!!!!

Efter att jag tog ton kom dom snällt och vänligt. När vi kommer till trappan och ska gå in säger Hanna till sin vän så här:
- Vi måste ta hissen för min mamma är för tjock för att gå upp för trapporna. Hon får inte plats.
Sen skrattar hon hånfullt.

Nu började jag koka av ilska och säger till Hanna jävligt bestämt att hon ska sluta ljuga och att om hon ska göra sig lustig på andra så ska jag lära henne den hårda vägen.

Så ledsen hon gjorde mig. Är det så mitt barn ser mig?!
Som en stor fet mamma?

Nä tack..

får panik på folk!

Ja bokstavligen talat!!!

Jag är ensamstående fast sambo med barnens pappa. Låter konstigt?!!!

Må så vara.
Jag är så trött på att sköta allt själv. Jag vet att Fredde är skit duktig med barnen när det väl kommer till kritan men varför itne alltid. Jag PALLAR INTE ALLTID!!!!

Sen får jag också spel på folks falskhet, eller jag vet inte om jag vill kalla det falskhet direkt men falskt är det iallafall.

Detta är ett vanligt problem men folk kan stå och säga till mig att dom tycker om mig, jag är en bra vän men så fort jag vänder ryggen till så säger dom tvärtom.

Jag skiter fullständigt i om folk tycker om mig eller inte det är inte det som är problemet utan att folk inte kan säga det direkt till mig. Det är lungt att folk inte tycker om mig man kan inte älska alla och jag vet att jag är jävligt svår att älska eller tycka om men jag är jag så är det bara. Like it or not....
men hyckla inte.

Jag vet om att jag inte alltid är världens latjo till pryl men alla har väl sina svackor.

slut citat från mig: jag är den jag är. Antingen älska mig eller skit i mig....

Älskade Hanna!

Igår kväll bröt Hanna ihop.

Jag var ute i köket och pratade i telefon och hon kollade på tv. Jag hade suttit där i 10 minuter när jag plödsligt hör hur Hanna gråter. Jag rusar inte till henne och ser att tårarna bara stömmar ner för kinderna. Hon springer fram och kastar sig i famnen på mig och nästan slår mig.

Jag fick ett fast grepp och kramar henne riktigt hårt och frågar vad som har hänt. Varför hon är så hysteriskt ledsen. Hon skriker mig rakt upp i huvet att jag aldrig får lämna henne.

Jag fattade inte vad hon pratade om. Lämna henne?!! jag har aldrig lämnat henne.

Efter en bra stund lugnade hon ner sig och jag gick ut i köket och gjorde några mackor och oboy till oss. Vi satte oss ner och började prata om varför hon trodde jag skulle lämna henne.

Mitt älskade barn trodde på fullaste allvar att jag kommer glömma bort henne nu när hon går i skola och att hon aldrig kommer få se mig igen. Jag frågade varför hon trodde det så svarade hon med en tår i ögat att nu när hon har blivit så stor så behöver jag inte bry mig så mycket om henne längre. Jag förklarade mycket noga att så inte var fallet. Jag har aldrig glömt henne eller kommit försent för att hämta henne och så kommer det alltid att vara.
Nu vill Hanna inte längre gå i skola för hon är rädd att barnen inte ska tycka om henne och inte vilja leka med henne. Hon kommer få vara ensam hela tiden och bara titta på när dom andra barnen leker. Lilla pyret så mycket hon är rädd för nu förtiden.

Hela natten har hon haft mardrömmar och pratat i sömne och att jag itne kommer och att jag har glömt henne.
Hoppas bara att allt ändras när hon väl börjar på måndag.

jag är tom utan er..

Jag har börjat grubbla mycket den senaste tiden. Funderar mycket på mitt liv, vad jag har eller inte har osv.

Mycket grubblande har det blivit iallafall. Jag har till och med börjat bli irriterad när någon stör mig i mitt grubblande. Måste nog snart söka hjälp för det haha...

När jag vaknar på morgonen av klockan kan jag knappt vänta med att gå med ungarna till dagis så jag kan få en lugn stund. Bara få sitta för mig själv, ingen som skriker eller klättrar på mig eller någon jag måste säga till hela tiden. Utan jag kan bara få sitta tyst i min lilla värld och grubbla.

Idag när jag lämnade barnen så blev Elli jätte ledsen och skrek efter mig och för en gångs skull gjorde det faktiskt ont i hjärtat. Annars brukar jag skaka av mig det när jag går för jag vet ju att hon har roligt sen. Men idag gjorde det ont.

När jag väl kom hem så började jag tänka efter lite hur mitt liv var innan jag fick barn.

Då var det alltid lugnt och skönt och jag kunde få sova till 11 om jag bara ville.

Nu går jag upp tidigt, ger ungarna frukost och sen är det igång med alla tillsägningar och bråk. Idag när jag satt här i min soffa kände jag verkligen hur lycklig jag är. Jag har 2 vackra och friska barn som älskar mig över allt annat och fyller mitt hjärta med glädje och värme. Vilken ära det är att få ha barn i sin närhet.

Jag kommer verkligen göra allt för mina barn.

Det är dom jag vill ge hela världen till och lösa alla deras problem men jag kan inte. Dom måste få ha sin egna värld och måste lösa sina egna problem. Jag kommer att ha det svårt att låta bli att försöka lösa allt till dom.

Mina vackra fina barn. Egna individer som man ska lära en bra grund för att dom sedan ska bygga vidare på. Bli vuxna, få egna barn förhoppningsvis,

bilda sina egna familjer.

På måndag börjar Hanna nollan. Stora tjejen nu som börjar skolan. Hon börjar bli nervös och känner sig rädd. Goa barn.

vissa människor lämnar spår..

Jag har suttit och funderat rätt mycket på mitt liv och hur folk har lämnat spår i det och hur det har utvecklats som det har gjort.

Jag har verkligen försökt analysera vad olika människor har bidragit med att jag är som jag är.



Jag tror verkligen på att varje förhållande man har haft så har man lärt sig något eller man har lärt den andra parten något. Det finns alltså en mening med att man är tillsammans med någon.

Hur vet man du hur man ska välja sin partner?!



Ja en fråga som jag inte har en aning om men något gör ju så vi får känslor för just den personen



Jag har haft en massa meningslösa förhållande som jag inte ens tänker på utan man har mer eller mindre glömt bort att personen har existerat.



Sen finns det dom som är speciella som har stannat i ens hjärta oavsett hur lång tid man har träffats.



Mitt första riktiga förhållande varade i 3 år. Jag var 16 år när vi träffades och han var 4 år äldre än mig. Han var en sjuk människa. Försökte styra omgivningen men järnhand. Ibörjan tyckte jag detta var spännande och på något sjukt sätt såg jag upp till hans beteende. Han ljög för mig, var otrogen, stal från mig, slog mig men ändå tog jag alltid tillbaka honom. Han var MIN.

Vissa gånger var jag så rädd för honom. Så rädd att han skulle göra mig illa men samtidigt så rädd för att han skulle lämna mig. Innan jag träffade honom hade jag många vänner men han gjorde så jag inte hade några vänner kvar. Jag stod ensam och efter 2½år började jag vakna. Sakta men säkert började jag stå upp för mig själv. Mitt liv skulle jag bara få tillbaka. Kosta vad det kosta vill. Det var inte något som han ville kännas vid och försökte med allt för att trycka ner mig igen. Nya slag utdelades, psykisk misshandel, hot, mm. Denna gången tog jag inte det mer. Med ett blodigt ansikte fick jag tag på en yxa och stormade mot honom men ett enda mål och det var att döda honom. Antingen skulle han döda mig eller tvärtom och jag var inte den som skulle dö först utan en fight. Runt hela jävla Kirseberg jagade jag honom med denna jävla yxa. Tur var så fick jag inte tag på honom.

Det gick ett tag och han kontaktade mig igen. Vi träffades men nu hade något dött. Jag föll inte mer för honom. Jag var fri. En morgon, klockan var inte ens 7 ringde han till mig. Jag var inte hemma utan hade sovit hos en vän. Jag svarade och han ville ha mina nycklar till min lägenhet. Varför vet jag inte men han fick inte dom och jag tänkte inte komma hem. Han började genast bråka med mig och jag la på luren. Samma stund när jag la på visste jag att nu är allt slut. Jag kommer aldrig mer behöva se honom. Han kom inte åt mig mer. Jag var helt fri. Den lättnaden kommer jag aldrig glömma.



Hur har då den här personen påverkat mitt liv?!

Jo, aldrig ska jag acceptera att någon gör mig illa på detta sätt. Jag är värd mer än så. Sitter verkligen med tårarna i ögonen när jag tänker tillbaka på dessa år. Hur dåligt jag mådde och hur illa han gjorde mig och jag bara tillät det hända. Jag kunde ha dödats av honom.



Nästa förhållande jag hade var med min granne.

Från första stund vi satt i samma rum kände jag en sån trygghet som jag aldrig har upplevt inte ens med min egna familj.

Jag var i en annan värld. Ingen har fått mig att må så bra av bara sin närvaro. Allt jag ville var att han skulle hålla om mig, vilket han också gjorde. Jag satt alltid och lutade mig på honom med ryggen mot han bröst och varje gång somnade jag. Han var så fin, så ärlig. Varför det tog slut vet jag inte. Han gjorde slut men kunde aldrig ge mig ett svar. Ett par dagar efter att han dumpat mig ringde han på min dörr. Jag öppnade och han ville prata. Vi satt i min soffa och jag ville inte titta honom i ögonen för då hade jag börjat gråta. Han berättade att han hade träffat en tjej och han ville så gärna leva förevigt med henne. Hon var den bästa människa han hade träffat. Hon var vacker, ärlig och helt fantastisk. Det han var ledsen för var att dom hade träffats vid helt fel tidspunkt i hans liv, han kunde inte vara med henne bara därför. Jag höll på att dö. Det gjorde så ont när han berättade att han träffat någon annan. Tillslut reste jag mig upp och började skrika på honom och känner hur tårarna bara rinner längst kinderna. Jag skriker att han är en jävla idiot som inte ens kan ta hänsyn till hur jag känner. Då reser han sig upp och tar tag i mig och bara kramar mig hårt. Jag fick ingen luft. Han viskar i mitt öra att det var jag som var idioten som inte fatta att det var mig han menade hela tiden. Efter den dagen träffades vi aldrig mer på 2 år. När jag såg honom igen började mina knä skaka. Det pirrade i magen och jag kände hur svag jag blev för honom. Vi pratade den kvällen och han frågade mig om min relation med min familj hade blivit. Han kom ihåg vad jag hade berättat för honom. Han kom ihåg mitt liv. Antingen har han bra minne eller så har han verkligen lyssnat och intresserat sig för mig och kanske finns jag i hans hjärta med.



Han är min själsfrämde. Jag kommer aldrig glömma honom. En del av mitt hjärta kommer alltid älska honom. Hade jag träffat honom nu hade jag aldrig kunnat säga nej.





Efter honom kom Mr J.
Jag och Mr J hade fast en katt och råtta lek i över ett halvår innan vi blev tillsamman. Alla hade sagt till mig att jag inte skulle bråka med honom för han är psykopat och kan mycket väl smälla till en om det inte passade. Vad hände när vi träffades för första gången?!!
Jo vi flög ihop. Det enda jag tänkte om honom då var vilken jävla idiot han var.
När vi hade träffats ett par gånger och börjat festa ihop och hamnade alltid på Etagé varje måndag så började vi komma mer och mer överens. Vi hade det riktigt roligt tillsamman. Tiden gick och vi blev KK.
Tiden gick och känslor började komma fram. Tillslut blev vi tillsammans. Han flyttade in hos mig och sambo livet började på allvar.
Han var en stor idiot mot många och folk var rädda för honom men aldrig jag. Vi bråkade så det stod härliga till ett par gånger men aldrig att jag var rädd för han.

Jag var lycklig. Kände mig älskad.
Jaghar alltid älskat snön. En kväll hade Mr J varit ute och kom hem sent på natten. Jag sov när han kom och så väckte han mig och bad mig gå ut på balkongen och titta ut. När jag gjorde det så blev jag så glad över att det snöa. Mr J kom och kramade mig och bad mig titta ner på gatan. Där hade han skrivit stort i snön att han älskade mig. Jag blev så rörd av att HAN hade gjort det.
Ibland när han kom från sin träning och jag lagade mat kunde han mycket väl bara krama om mig bakifrån och berätta hur lycklig han var med mig.

Tiden gick och han var otrogen. Jag hade känt det på mig länge innan han erkände det för mig. Det hade gått 3 veckor som jag hade det på känn. Jag kunde inte somna bredvid honom utan la mig i soffan. Tillslut kom det fram. Han var sjuk och låg i sängen. Jag satt i soffan och skrek över hela lägenheten för jag ville inte se honom i ögonen för jag visste vad han skulle svara.
Min misstanke var bekräftad. Jag gjorde slut och han flyttade ut. Så dåligt jag mådde har jag aldrig mått innan. Jag var knäckt. Mycket hände efter det men inget som är värt att skriva om.
Det tog ett helt år innan jag var över honom.

Hur kan det vara att vissa människor lämnar så kraftiga spår i ens liv?
Är det meningen att vi alltid ska ha en bit i ens hjärta som är tillägnat ens ex?

Hur vet man egentligen vem som är ens utvalda?
Om man skaffar barn med någon är det då han man ska leva resten av ens liv med eller kan det vara så att man kan ha en annan själsfrämde?

Om man nu har ett förhållande med en men ändå tänker på ens ex och är faktiskt lite avundsjuk på deras flickvän har man då inte kommit över denna person?!

Hmm en del att fundera vidare på.
Kanske tar det ytterligare 4 dagar att skriva ner.

mycket kan man..

Ibland vet jag inte vad jag ska tycka eller tro.

Där finns många saker man kan kalla mig men INTE att jag är en dålig och oansvarig mamma!!!!!!!!!!!!!!!!

Vem ge en den rätt att få lov att kalla folk det ena och det andra??!!

Nu har jag hört det sämsta påståendet på länge.

Saker kan verkligen såra en men när ens egna familj börjar anklaga mig för att vara en dålig mamma så har det gått förlångt.
Om man tittar på mina systrars barn och sen på mina så kan man lätt se vem som lägger ner tiden på att uppfostra barnen rätt.
Mina systrars barn är ELAKA!!!! Sonen är fruktansvärd, han kan mycket väl bara gå fram till någon och slå dom eller sparka dom. Om det inte passar kan han mycket väl ta en stol och kasta på en. Normalt beteende eller??!!!
Min andra systers döttrar är pain in the fucking ass...
dom säger aldrig tack när dom får något och tycker dom inte om det dom får så river dom sönder det eller kastar det och börjar böla för att det inte var vad de ville ha. Bortskämda eller??!!

Mina barn säger alltid tack när dom får något, kastar aldrig saker på någon och slåss oftast inte och om dom skulle slåss så har något retat upp dom riktigt ordentligt. Det har helt enkelt gått förlångt.
Mina barn skulle aldrig få för sig att säga något dumt till någon.

Sen när vi kommer till oansvarig då kan vi ju diskutera saken.
Jag litar på mina barn att dom inte sticker ifrån mig. Eller iallafall Hanna eftersom Elli bara är 2 år. Är det oansvarigt att låta ens barn klättra högt upp i ett träd när hon kan klara av det?!
Är det oansvarigt att låta lilla Elli klättra upp på en stor klätterställning och åka ner för rutchkanan när hon klarar av det??!!

hjälp jag fattar inte.

Mina barn är alltid rena och hela, dom har allt dom behöver och lite därtill.
Dom är väluppfostrade och snälla.
Är jag en dålig mamma för det?

Nä nu får folk ta och ge sig.

Jag är INGEN dålig mamma.

Punkt slut

jahapp då har jag fyllt år!

Ytterligare ett år har gått och inte ett skit klokare har jag blivit haha...
En svår tid har precis passerat och jag börjar komma tillbaka känns det som.

Nu när man har fyllt... emm 20år så är det inget som förändras En vän ringde igår och frågade hur det kändes att bli 30? Ska det kännas något speciellt?
Det var som vilken annan födelsedag som helst. Varför skulle det vara något annorlunda? Jag har aldrig firat mina födelsedagar för jag bryr mig inte om dom. Det är mer bry för andra än för mig tycker jag. Ett jävla tjat om det bara.
I en vecka nu har jag hört Fredrik tjata om att jag fyller år till allt och alla.
Många gratulationer fick jag iallafall förutom av min familj. Ja min syster och min mamma och bror gratulerade mig men inte resten av familjen. Men dom brukar glömma bort det. Jag är van. Det är nästan som om det är jag själv som ska ringa till dom och berätta att jag fyller år. Jag har gett upp.

Jaja.. vi passar en fågel till en vän för dom åkte till Turkiet och ska vara där i 2 veckor. Jag måste ju säga att det är ett jävligt meningslöst djur. Fast jag har ett uppdrag eller ja jag har 2 uppdrag.
1, den ska hållas levande i 2 veckor
2, jag ska få den handtam.

Båda mina uppdrag går ganska bra. Fågeln lever och jag har bara blivit biten 1 gång. Det är inte illa. Nu kan jag iallafall sticka in handen utan att den blir rädd.

Elli älska fågeln och Hanna bryr sig inte så mycket för hon vill bara ha sina ödlor som vi nu ska köpa till henne.

Elli ja hon är väl ett kapitel för sig den stygga apan. Shit vad en unge kan vara elak. Hon bits, slåss och drar i hår. Stackars Hanna som är mest utsatt för Ellis tortyr. På dagis är hon i slagsmål med pojkarna. Hon ser förjävlig ut ibland.
Hon går och skriker på Hanna så här:
-Min mamma älskar MIGGG!!!
Hmm jag undrar det ibland, Hanna blir förtvivlad och försöker förklara för henne att jag även är hennes mamma och att jag även älskar henne men då flippar Elli ut och börjar slå henne.
Livet är underbart hahaha...

tack och hej..

fortfarande väldigt svårt..

Denna veckan har varit så jävla jobbig. Jaghar varit tvungen att gå på praktiken med ett leende på läpparna medans jag bara vill gråta, menjag har varit där och haft mitt leende men mitt hjärta har inte varit med.
Hjärta och hjärta, det som finns kvar av det iallafall.

Nätterna är så jobbiga. Tankar som far runt och tårarna som bränns mot kinderna. Varför måste det vara så jobbigt för??!! Varför kan det inte ta slut? och varför kan jag inte stänga av som jag brukar göra? Alla dessa varför men inget svar!

Nu är praktiken slut iallafall och jag fick bästa betyget som man bara kunde få. Min handledare hade skrivit att jag visar stor respekt och värdighet till de gamla och är väldigt lyhörd och passar utmärkt till vårdyrket. Tackar jag för!! Alla älskar mig och ville ha kvar mig och min chef vill att jag ringer henne i början på september så ska hon ordna ett jobb till mig där. Nu i sommar ska jag jobba i malmö på vårdboende men det är ju bättre det än inget. Min lärare ordnade jobbet till mig. Hon är så snäll hon. När jag slutade i fredags så gav min boende mig en duk som hon hade suttit och virkat undertiden vi varit där. En annan boende gav mig en flaska vin. Nu har jag lovat att jag ska komma tillbaka i sommar och hälsa på dom.

En vecka kvar i skolan sen har jag gått klart allt. Spännande men jag vill plugga vidare till uska. Jag vet att jag hade klarat det med bästa betygen.
Jaja det får väl vänta.

Sitter nu hos min pappa och bara tar det lugnt Hanna följde med dom och handla och jag och Elli sitter här och bara myser. Vi ska strax ut i trädgården och leka en stund. Jag har knappt varit inne denna helgen. Sena kvällar på gården med underbara grannar, grillning och en massa öl haha...

tiden går men jag står still

Nu har det gått 3 dagar sen begravningen och tiden har gått men jag har stått still.

Varför blir allt så påtagligt efter en begravning? Man har förstått att personen har gått bort men man kopplar inte förrän det är begravning.
Jag måste ha trott att det inte var sant. Men när jag väl kom in i kapellet och såg kistan så trillade poletten ner. Då brast det.
Faann vad detta är jobbigt. Det går knappt 5 minuter förrän jag tänker på mormor och jag brister igen. Jag har aldrig känt så här. Inget har någonsin knäckt mig på detta vis. Jo det har jag och det var när morfar gick bort men det var inte på samma sätt för jag hade min mormor kvar.

Jag önskar att jag hade kunnat få krypa upp till henne en sista gång och få lägga mitt huvud i hennes knä och fått känna henne klappa på mig och berätta hur fin jag är. Jag vill höra hennes skratt och hennes visa ord när problemen kommer. Jag vill att hon ska krama mina barn och älska dom som hon älskade mig.
Där finns så mycket jag vill nu men aldrig kommer att få.

16:e april 2004 dog min morfar. Jag väntade Hanna och var i vecka tio.
Flertalet gånger hade han drömt att jag var gravid men jag kunde inte säga något när han låg på sjukhuset och höll på att dö.
Jag och Fredrik var hos morfar och hälsade på. När vi skulle gå så sa jag att jag skulle komma dagen efter. Det ända morfar sa var att jag skulle gå och hitta på något roligare än att komma dit. Sen vände han sig om till Fredrik och sa att han skulle ta hand om mig och vara rädd om mig.
Då förstod jag att det inte fanns så mycket tid kvar. Jag ville inte gå. Jag pussade morfar och kramade honom hårt så hårt har jag aldrig kramat honom och han klämde min hand allt var han orkade. Jag kunde se hans tårar i ögonen.
Dagen efter på morgonen ringde min syster och berättade att morfar hade gått bort. Det gjorde så jävla ont.

Efter att morfar gått bort började mormors sjukdom sakta visa sig. När begravningen hade ägt rum så slog sjukdomen sina klor i mormor och hon var förevigt förlorad.
Jag förstår verkligen varför man kallar demens anhörigas sjukdom.

Jag har varit hemma från min praktik nu i 2 dagar och idag trodde jag att jag skulle klara av att gå tillbaka.
När jag kom till vårdboendet var allt lugnt Jag kom in till min boende och hon blev jätte glad att se mig och att jag var tillbaka. När jag väl hade gjort henne klar för dagen så gör hon något som gjorde så att jag brast helt. Hon klappade mig på kinde och sa att jag var så söt fin. Det var som om det var min mormor som gjorde det. Med tårarna i ögonen gick jag ut väldigt snabbt. När jag står i korredoren så hör jag någon skratta och det lät som min mormors skratt.
Jag rusar ut och ner i omklädningsrummet och bara grät.
Jag har inte en jävla aning om hur jag ska klara den sista veckan på praktiken men jag måste göra det. Jag bara måste.

mormor min älskade mormor!

Fan vad allt blev jobbigt. Varför var du tvungen att lämna oss??!!!

Saknaden är så stor fast det har den varit sen den dag då du blev sjuk. Den dagen du började förvandlas till en person som inte längre var du. En person jag inte kände eller ville känna.
Allt jag önskade var att du skulle vakna och bli dig själv igen. Min mormor som alltid klappade mig på kinden och berättade hur fin jag var. MIN MORMOR!

Jag har alltid sett upp till dig och jag har aldrig älskat någon som jag älskade dig och morfar men nu är ni borta, borta för evigt.

Förlåt att jag inte hälsade på dig på hemmet men jag kunde bara inte se dig för din sjukdom. Jag klarade inte av att höra dig säga att du inte visste vem jag var längre. Jag som var din ögonsten och din egna Petra.
Bara för att du var sjuk var det som om jag inte fanns längre, jag hade blivit raderad ur ditt liv, jag hade aldrig funnits. Mitt hjärta brast.
Sen den dag du blev sjuk har jag mitt hjärta gråtit varje dag.

Den dag pappa ringde och berättade att du hade dött blev jag nästan glad. Nu fick du bli dig själv igen fast bara inte hos mig. Du är inte sjuk mer. Nu har du fått träffa morfar igen och ni kan vara tillsammans. Snälla ta hand om min son så som ni tog hand om mig. Klappa honom på kinden och berätta hur fin han är.

Jag trodde jag skulle klara det, jag trodde att jag inte skulle vara ledsen mer men det blev inte så.
Sorgen och saknade efter dig är så stor det gör så ont. Jag vill inte ha ont mer, jag vill bli fri från denna smärta men det kommer jag aldrig att bli.
Min fina, älskade mormor.

På begravningen igår försökte jag verkligen vara stark, jag försökte att inte gråta men det gick inte. Jag kunde inte säga något vid din kista, orden kom inte fram. Jag ville säga så mycket egentligen men jag kan inte mer.

Jag kan bara säga det nu. Tack för allt du gav mig, tack för att jag fick vara hos dig och tack för att du fanns.

Jag kan inte sluta gråta. Jag är knäckt, jag är sönder, jag är tom.

Älskad och saknade min fina älskade mormor!

Nytt år!!!

Kära dagbok......



Nu är det mcyket som har hänt. inget jag har möjlighet att ta upp här men vi gör ett försök att hinna med så mycket som möjligt som är viktigt att berätta.



Efter all ledighet har barnen börjat på dagis igen. Jäkligt skönt för min del just nu.



Hanna: Hon har börjat i någon form av trots som inte är kul. Hon är uppkäftig och jävligt och jag känner inte alls ingen min fina flicka eller monster som hon har just blivit. Jag älskar henne överallt annat men just är hon mer än en hand full.



Elli: lilla söta rara flickan, finast i världen MEN ingen ängel som hon vill se ut att vara. Pillar på allt och lever jävel med mig. Ibland undrar jag om hon inte gör det bara för att driva mig Till vansinne. Hon förstår mycket mer än vad andra barn i hennes ålder gör men hon kan bara inte uttrycka sig i ord, vilket för min del blir skit.



Då kommer man till det intressanta min sambo: Det som alla är intresserade av. Till alla er som önskade att mitt förhållande skulle gå åt helvete ska jag bara säga att det bättre än vad det någonsin har gjort. Efter 7 år tillsammans tror ni väl inte att vi bara ska ge upp hur som helst??!!

Vi har det bra ch gör saker tillsammans. Vi har blivit ett eller vad man nu säger.

Jag har till och med hunnit varit ute en sväng fast ja inte har varit ute på 6 år.
Min älskade fisen kom ner fårn landskrona efter tajat av min sambo och vi gick ut. Först satt vi hemma hos mig och pratade om allt skit vi kunne och lyssnade på....... kan ni gissa??!!!

Jo, Björn Rosenström, Vi kom underfull med att en låt är vår fylle låt, anders och jag..

länkar den sen..

det kändes nästan som förr, jag sofi och en massa sprit, haha...

Men kull hade vi och snart måste vi göra om det.
Nästa gång ska det inte dröja 6 år tills att jag går ut haha...

Det finns så mycket mer att berätta om men jag spar det till en anna dag..

Pussen och kramen