tiden går men jag står still

Nu har det gått 3 dagar sen begravningen och tiden har gått men jag har stått still.

Varför blir allt så påtagligt efter en begravning? Man har förstått att personen har gått bort men man kopplar inte förrän det är begravning.
Jag måste ha trott att det inte var sant. Men när jag väl kom in i kapellet och såg kistan så trillade poletten ner. Då brast det.
Faann vad detta är jobbigt. Det går knappt 5 minuter förrän jag tänker på mormor och jag brister igen. Jag har aldrig känt så här. Inget har någonsin knäckt mig på detta vis. Jo det har jag och det var när morfar gick bort men det var inte på samma sätt för jag hade min mormor kvar.

Jag önskar att jag hade kunnat få krypa upp till henne en sista gång och få lägga mitt huvud i hennes knä och fått känna henne klappa på mig och berätta hur fin jag är. Jag vill höra hennes skratt och hennes visa ord när problemen kommer. Jag vill att hon ska krama mina barn och älska dom som hon älskade mig.
Där finns så mycket jag vill nu men aldrig kommer att få.

16:e april 2004 dog min morfar. Jag väntade Hanna och var i vecka tio.
Flertalet gånger hade han drömt att jag var gravid men jag kunde inte säga något när han låg på sjukhuset och höll på att dö.
Jag och Fredrik var hos morfar och hälsade på. När vi skulle gå så sa jag att jag skulle komma dagen efter. Det ända morfar sa var att jag skulle gå och hitta på något roligare än att komma dit. Sen vände han sig om till Fredrik och sa att han skulle ta hand om mig och vara rädd om mig.
Då förstod jag att det inte fanns så mycket tid kvar. Jag ville inte gå. Jag pussade morfar och kramade honom hårt så hårt har jag aldrig kramat honom och han klämde min hand allt var han orkade. Jag kunde se hans tårar i ögonen.
Dagen efter på morgonen ringde min syster och berättade att morfar hade gått bort. Det gjorde så jävla ont.

Efter att morfar gått bort började mormors sjukdom sakta visa sig. När begravningen hade ägt rum så slog sjukdomen sina klor i mormor och hon var förevigt förlorad.
Jag förstår verkligen varför man kallar demens anhörigas sjukdom.

Jag har varit hemma från min praktik nu i 2 dagar och idag trodde jag att jag skulle klara av att gå tillbaka.
När jag kom till vårdboendet var allt lugnt Jag kom in till min boende och hon blev jätte glad att se mig och att jag var tillbaka. När jag väl hade gjort henne klar för dagen så gör hon något som gjorde så att jag brast helt. Hon klappade mig på kinde och sa att jag var så söt fin. Det var som om det var min mormor som gjorde det. Med tårarna i ögonen gick jag ut väldigt snabbt. När jag står i korredoren så hör jag någon skratta och det lät som min mormors skratt.
Jag rusar ut och ner i omklädningsrummet och bara grät.
Jag har inte en jävla aning om hur jag ska klara den sista veckan på praktiken men jag måste göra det. Jag bara måste.

mormor min älskade mormor!

Fan vad allt blev jobbigt. Varför var du tvungen att lämna oss??!!!

Saknaden är så stor fast det har den varit sen den dag då du blev sjuk. Den dagen du började förvandlas till en person som inte längre var du. En person jag inte kände eller ville känna.
Allt jag önskade var att du skulle vakna och bli dig själv igen. Min mormor som alltid klappade mig på kinden och berättade hur fin jag var. MIN MORMOR!

Jag har alltid sett upp till dig och jag har aldrig älskat någon som jag älskade dig och morfar men nu är ni borta, borta för evigt.

Förlåt att jag inte hälsade på dig på hemmet men jag kunde bara inte se dig för din sjukdom. Jag klarade inte av att höra dig säga att du inte visste vem jag var längre. Jag som var din ögonsten och din egna Petra.
Bara för att du var sjuk var det som om jag inte fanns längre, jag hade blivit raderad ur ditt liv, jag hade aldrig funnits. Mitt hjärta brast.
Sen den dag du blev sjuk har jag mitt hjärta gråtit varje dag.

Den dag pappa ringde och berättade att du hade dött blev jag nästan glad. Nu fick du bli dig själv igen fast bara inte hos mig. Du är inte sjuk mer. Nu har du fått träffa morfar igen och ni kan vara tillsammans. Snälla ta hand om min son så som ni tog hand om mig. Klappa honom på kinden och berätta hur fin han är.

Jag trodde jag skulle klara det, jag trodde att jag inte skulle vara ledsen mer men det blev inte så.
Sorgen och saknade efter dig är så stor det gör så ont. Jag vill inte ha ont mer, jag vill bli fri från denna smärta men det kommer jag aldrig att bli.
Min fina, älskade mormor.

På begravningen igår försökte jag verkligen vara stark, jag försökte att inte gråta men det gick inte. Jag kunde inte säga något vid din kista, orden kom inte fram. Jag ville säga så mycket egentligen men jag kan inte mer.

Jag kan bara säga det nu. Tack för allt du gav mig, tack för att jag fick vara hos dig och tack för att du fanns.

Jag kan inte sluta gråta. Jag är knäckt, jag är sönder, jag är tom.

Älskad och saknade min fina älskade mormor!