mormor min älskade mormor!

Fan vad allt blev jobbigt. Varför var du tvungen att lämna oss??!!!

Saknaden är så stor fast det har den varit sen den dag då du blev sjuk. Den dagen du började förvandlas till en person som inte längre var du. En person jag inte kände eller ville känna.
Allt jag önskade var att du skulle vakna och bli dig själv igen. Min mormor som alltid klappade mig på kinden och berättade hur fin jag var. MIN MORMOR!

Jag har alltid sett upp till dig och jag har aldrig älskat någon som jag älskade dig och morfar men nu är ni borta, borta för evigt.

Förlåt att jag inte hälsade på dig på hemmet men jag kunde bara inte se dig för din sjukdom. Jag klarade inte av att höra dig säga att du inte visste vem jag var längre. Jag som var din ögonsten och din egna Petra.
Bara för att du var sjuk var det som om jag inte fanns längre, jag hade blivit raderad ur ditt liv, jag hade aldrig funnits. Mitt hjärta brast.
Sen den dag du blev sjuk har jag mitt hjärta gråtit varje dag.

Den dag pappa ringde och berättade att du hade dött blev jag nästan glad. Nu fick du bli dig själv igen fast bara inte hos mig. Du är inte sjuk mer. Nu har du fått träffa morfar igen och ni kan vara tillsammans. Snälla ta hand om min son så som ni tog hand om mig. Klappa honom på kinden och berätta hur fin han är.

Jag trodde jag skulle klara det, jag trodde att jag inte skulle vara ledsen mer men det blev inte så.
Sorgen och saknade efter dig är så stor det gör så ont. Jag vill inte ha ont mer, jag vill bli fri från denna smärta men det kommer jag aldrig att bli.
Min fina, älskade mormor.

På begravningen igår försökte jag verkligen vara stark, jag försökte att inte gråta men det gick inte. Jag kunde inte säga något vid din kista, orden kom inte fram. Jag ville säga så mycket egentligen men jag kan inte mer.

Jag kan bara säga det nu. Tack för allt du gav mig, tack för att jag fick vara hos dig och tack för att du fanns.

Jag kan inte sluta gråta. Jag är knäckt, jag är sönder, jag är tom.

Älskad och saknade min fina älskade mormor!