just nu snurrar mitt huvud med en massa tankar som jag aldrig riktigt får rätt på.
Är så glad att jag har mina barn som jag kan falla tillbaka på och gömma mig hos när jag tycker det blir jobbigt.
Jag har funderat mycket på hur jag hade det under Hannas första år.
Allt jag tänkte var: Varför har jag förstört mitt liv på detta sätt att skaffa barn, varför har jag skaffat barn när jag inte vill ha ett, varför vill ingen ta henne ifrån mig?
Det var allt som jag tänkte under ett helt år. Ingen skulle veta vad jag kände så jag bet ihop och höll fasaden som jag alltid brukar samtidigt som jag önskade att någon skulle rycka henne ifrån mig.
Missförstå mig inte nu för jag har alltid älskat mitt barn och alltid tyckt att hon har varit det finaste som finns men jag ville helt enkelt inte ha henne.
Problemet var att jag har aldrig tagit ansvar för mitt egna liv hur fan skulle jag klara det med ett barn??!!
Jag fick panik och ville bara bort. Jag ville inte att hon skulle växa upp med en mamma som var totalt värdelös och inte klarade något.
Jag ville inte att hon skulle se på mig med förakt för att JAG hade problem med mig själv.
Jag ville inte misslyckas.
varje dag kämpade jag med mig själv med att bara komma upp på morgonen och vara en duglig mamma.
Min familj hade redan tryckt ner mig.
Min pappa sa aldrig till MIG utan gick till min syster och ventilerade sin oro för hur jag skulle klara detta när jag inte kunde ta hand om mig själv.
På n¨got sätt hade han ju faktiskt rätt för det var ju det jag själv tänkte men jag gav mig fan på att jag skulle fan visa honom. Så jag beslöt mig för att aldrig be om hjälp från honom eller någon annan iheller för den delen.
Vilket hjälpte mig att klara av att vara mamma.
Tiden gick och jag började tycka om allt. Jag började ta ansvar och tycka om det.
Det jag skulle komma fram till var vilken skillnad det var att bli mamma igen med Elli. Detta år har bara sprungit iväg. Det har bara funnits glädje och skratt inte tårar och missnöje.
Nu har jag tappat tråden i det hela för jag är så trött haha...
Jag får nog fundera vidare och skriva en annan dag.
2 kommentarer:
Tänk så fel de hade om dig! Där visade du dem allt hur fel de hade.
Att bli mamma är väldigt om tumlande och det är inte alltid man är beredd på alla känslor som det väcker innom en men en sak kan du vara helt säker på och det är att vad de än trodde och tänkte om dig, så visade du dem fantamaj hur jävla fel de hade!!!!!
Jag vet att dina barn betyder allt för dig och det finns inga som helst tvivel för mig att du inte är en fin mamma till dem och gör allt i din makt för att de ska må bra!!!
Pöss på dig!
jag vet hur tufft du har haft det gumman och både du och jag har pratat en massa om det. du ska aldrig tvivla på hur du är som mamma. du är den bästa mamman just dina barn har det och det har du bevisat för dem! du o jag vet vart din rädsla bottnar någonstans och vi båda vet att du kommer aldrig bli som din egen mamma för du är du! älskar dig!!!
Skicka en kommentar