blir bara värre

Jag håller på att bli tokig.
Hanna blir bara värre och värre för varje dag som går.
Ibland önskar jag bara att jag kunde försvinna och komma tillbaka när allt är lungt.

Vart har min snälla goa unge tagit vägen??!!
Jag vill ha tillbaka henne som alltid tänkte på andra och lyssnade på vad man sa.
Nu kan Hanna inte ens krama en normalt eller ge en puss utan att det spårar ur.

Hon som var så rolig och härlig och glad har förvandlats till en elak, stygg liten apa som bara är ute efter att provicera en till den mildaste grad.

Vi ska inte ens tala om hennes nya hobbi, skrämma Elli så hon börjar tjuta.
Hanna smyger under bordet och hoppar fram och skriker så Elli hoppar till i sitt babygym vettskrämd och får ingen luft så rädd hon blir.

När Elli sover kommer hon smygande och ställer sig bredvis sängen och skriker:
- Elli din latmask upp och hoppa det är morgon och då ska man inte sova.

Elli vaknar i panik.

Jag hämtade Hanna från dagis förra veckan och då havererade det helt.
Hanna ville inte ta på sig sina byxor för hon skulle ha en kjol på sig vilket det inte fanns på dagis. Efter mycket lungt förklarande att kjloen inte finns så gick det åt helvete. Stor tjutande och galen vägrade hon ta på sig kläder vilket vill säga jacka och skor. Elli skrek och sket och jag kände hur svetten började komma
Ilsken som ett bi väser jag fram mellan tänderna att hon ska ta på sig innan jag blir riktligt förbannad. Ungen vägrar. En fröken kommer ner och säger till Hanna på sin allra snällaste ton:

-Hanna det finns ingen kjol så du får vänta tills du kommer hem lilla gumman.

LILLA GUMMAN???!!!!!!
Nä det är hon inte, jävla satunge kanske.

När den "söta lilla fröken" har lagt sig i blev det tio gånger värre.
En förälder stod bredvid med sina två rälig ungar och säger till dom att dom skulle bara våga bli som Hanna för då har dom ingen aning om vad som händer.
Jag blev så jävla arg på henne att jag ställer mig upp och väser fram att Hanna iallafall inte är en jävla hyklare som hennes ungar är utan vågar säga dumma ord och göra dumma saker framför mig. Där släppt allt för mig. Jag rullade ut vagnen och började gå. Hanna kom springande efter i bara strumpbyxor och
t-shirt och skrek som en galning så jag trodde nästan att hon skulle tappa rösten. Hela vägen hem skrek och bölade hon. Glömde att hon sprang och bet mig hela tiden för drog i min jacka så den gick isönder. Min nya jacka jag precis hade köpt. Hon försökte välta Ellis vagn flertalet gånger också.
Normalt tar hemfärde från dagis tio minuter men nu tog den 1 timme. När vi väl kom fram till gatan och skulle gå över så lägger ungen sig på gatan.
Då ska jag bara tala om att det är en väl trafikerad gata John Erikssonsväg.
Jag fick väl upp ungen efter en snäll farbror stoppade trakfien till mig så inget hände. Evigt tacksam för denna lilla insats.

Jag har aldrig skämts så mycket för mitt barn som jag gjorde nu. Det var så jag började känna hat mot henne.

Stöddig är hon också. Hon ställer sig framåt lutad med händerna på höfterna och stampar med foten när hon börjar bli arg. Hon ser så ding ut. Måste ta ett foto när hon gör det så ni kan få se.

Ju snällare jag är ju dummare blir hon. Ska här vara lungt så måste jag skrika hela tiden. Det är hemskt. Jag hoppas verkligen detta bara är en fas.
Man kan inte ens skylla på att det är Elii som tar tid från henne för hon kräver nästan ingen tid av mig. Hon ligger i sitt babygym och gurglar och försöker fånga sina kaniner så jag har all tid i världen för Hanna men inget passar fröken.

Är så trött på henne nu......